Jag har funderat länge på om jag skulle skriva det här. Det känns både tungt och viktigt på samma gång. För några månader sedan fick jag veta att min äldsta son, den som alltid verkat så trygg och balanserad, hade fastnat i spelandet. Inte bara lite grann, utan så pass mycket att det började påverka vardagen, relationerna och hans mående. Det var som att få marken indragen under fötterna.

Det började, som för så många andra, ganska oskyldigt. Han berättade om olika matcher, små insatser, lite spänning. Jag tänkte inte så mycket på det – sport har alltid varit hans stora intresse. Men när han senare nämnde att han hängt mycket på olika bettingsidor började jag ana att något inte stod rätt till. Han blev mer stressad, mer frånvarande, och skämtade bort allt när jag frågade hur han egentligen mådde.

Till slut kom allt fram. Skulderna. Timmarna han lagt på att jaga förluster. Skammen som han burit ensam. Det gjorde ont på ett sätt som är svårt att beskriva, inte för pengarnas skull, utan för att han känt sig så ensam i det här.

Vi har pratat mycket sedan dess, mer än vi gjort på väldigt länge. Han har själv tagit steg för att bryta beteendet. En av de första sakerna han gjorde var att stänga av sig från spel via Spelpaus, något jag är oerhört tacksam för att han vågade ta tag i. Det var som att han äntligen fick andas ut igen när han berättade det.

Det är fortfarande en resa, och vissa dagar går bättre än andra. Men jag känner ändå en försiktig optimism. Vi tar det en dag i taget, och vi gör det tillsammans. Det är väl det familj är till för, att bära lite av tyngden när någon man älskar inte orkar själv.

Kanske finns det någon annan som läser det här och känner igen sig. Och i så fall vill jag bara säga: prata med någon. Ta det på allvar, även om det börjar smått. Ingen ska behöva gå igenom allt det här ensam.